hej, jag frågade för ett tag sen när "En Andra Chans" skulle komma. men det har gått ganska länge nu och jag undrar om ni har glömt bort den? annars en sjukt bra blogg
kram på er

Svar: Hej! :) Vi vet att det var väldigt länge sedan vi la upp ett nytt kapitel ur "En Andra Chans" och som du säger så har vi faktiskt glömt bort den lite, men tack för att du påminner oss! :) Som sagt har det gått ett bra tag sedan vi la upp ett nytt kapitel och det beror på en del att vi har glömt bort den och att vi har tagit en liten paus inom vår fanfic, vi har väldigt mycket i skolan just nu så vi hinner helt enkelt inte skriva på den just nu :( Vi kommer självklart att skriva på den när vi har tid och då lägger vi upp ett nytt kapitel, men just nu har vi som sagt en liten paus.

Tack för din fråga! :)

när kommer nästa kapitel till "en andra chans"? jag typ dör lite här, jag kan snart inte vänta mer.

Svar: Vad kul att du gillar En Andra Chans! Vi har börjat skriva nästa kapitel, men tyvärr så har vi inte hunnit skriva klart det än. Vi lägger upp det så snabbt vi är klara! :)

Kommer det från tv-serien??? isåfall vilket avsnitt?

Svar: Nej, det är inte från tv-serien utan vi har hittat på vår egen lilla variant av Vampire Diaries :)

Kapitel 11

 
Damon och Stefan granskade mig försiktigt medans jag tog in den nya informationen.
”Men jag förstår inte … varför är det här Stefans fel?” frågade jag förvirrat.
”Om jag inte skulle ha kommit tillbaka hit så skulle inget av det här ha hänt.” svarade Stefan mig.
”Det är inte ditt fel Stefan.” sa jag.
”Såklart det är hans fel Elena!” avbröt Damon mig.
”Damon!” utbrast jag och blängde surt på honom.
”Han har rätt Elena, det vore bättre om -”
”Sluta! Inget blir bättre om ni inte kan samarbeta, vi måste samarbeta här.” sa jag.
Efter någon minut nickade Stefan och Damon ryckte bara på axlarna.
”Bra. Då så, har vi någon plan?”

 
”Tack för att ni kunde komma.” sa jag och släppte in Bonnie och Jeremy. ”De andra är i vardagsrummet.” la jag sedan till. Bonnie och Jeremy gick hand i hand in till vardagsrummet där alla var samlade. Caroline och Alaric satt i soffan bredvid Stefan. Jeremy och Bonnie slog sig ner på två stolar och Damon stod lutad mot väggen.
”Har ni berättat allt för dom?” frågade jag Damon och Stefan. De nickade snabbt till svar.
”Så …” började jag. ”Är det någon som har någon ide om vad vi ska göra?”
”Vi borde kanske börja med att ta reda på vem Mr. X är?” föreslog Jeremy. Alla nickade instämmande.
”Har du någon ide om hur vi kan ta reda på vem han är då? Frågade Damon skeptiskt.
”Det bästa alternativet är väl kanske Stefan.” sa Jeremy. ”Det verkar ju som om det är han som vet mest om honom.”
”Jag är ledsen men jag vet verkligen inte vem det kan vara …” sa Stefan.
”Har du något som tillhör Katherine?” avbröt Bonnie. Stefan tänkte i några sekunder innan han nickade. ”Bra, skulle du kunna ge det till mig?” sa Bonnie.
”Självklart, vänta lite.” sa Stefan och försvann. Ett ögonblick senare var han tillbaka med en kedja i handen. ”Här.” sa han och räcker Bonnie kedjan.
”Vänta lite nu här! Vad är det du ska göra egentligen?” sa Damon och närmade sig Bonnie.
”Om jag får ett föremål som tillhörde Katherine plus blod från henne eller någon av hennes släktingar” Bonnie tittade menande på mig ”så kanske skulle kanske jag kunna prata med henne.” förklarar hon.
”Prata med henne? Hon är död.” sa Alaric och slog ut med armarna.
”Och jag är en häxa.” sa Bonnie lugnt.
”Men tror du verkligen att hon kommer att berätta för oss vem han är? Hon är inte dum Bonnie.”
”Enkelt – jag säger bara att jag kan väcka henne till liv igen, om hon berättar för oss vem han är.” sa Bonnie självsäkert och log mot oss. ”Okej, Caroline hämta fem ljus. Stefan du kan hämta en kniv. Jeremy du hämtar en handduk, helst inte en vit dock, och Damon du kan leta reda på ett par tändstickor.”
”Kommer det här att funka?” frågade jag och satte mig bredvid Bonnie.
”Såklart det kommer att funka!” svarade Bonnie mig och log.
”Du skulle kunna vara lite snällare mot Damon." sa jag tyst.
”Han är en vampyr Elena” sa hon allvarligt. ”Du gillar honom.” sa hon efter någon minut. Jag stelnade till samtidigt som jag kände hur mina kinder blev brännheta.
”Vart ska du ha ljusen Bonnie?” frågade Caroline när hon klev in i rummet. Jag suckade, lättad över att inte behöva prata mer om Damon, även fast det var jag som hade börjat. Bonnie ställde ljusen i en cirkel mitt på golvet samtidigt som hon bad Stefan att dra för gardinerna. Hon placerade Katherines kedja i cirkeln och nickade mot mig att komma fram. Långsamt sträckte jag fram min hand mot Bonnie som gjorde ett snabbt, men djupt snitt i min hand. Jag flämtade till och såg Stefan rycka till men lät blodet droppa över kedjan. När nästan hela kedjan var täckt av mitt blod kom Jeremy med handuken som han pressade mot min blodiga hand. Jag log tacksamt mot honom innan jag vände min uppmärksamhet mot Bonnie som nu stod i cirkeln. Hon sträckte ut armarna mot ljusen medans hon mumlade något för sig själv. Jag ryckte till när ljusens lågor växte till dubbla storleken. Bonnie tog tag i den blodliga kedjan och höll den ovanför ljusen. Hennes ögon blev tomma när vi hörde henne säga
”Katherine. Vi behöver din hjälp.” En kort paus innan Bonnie berättade om det vi ville ha hjälp med. ”Jag kan väcka dig till liv igen.” Ännu en kort paus och ljusens lågor blev ännu större. ”Jag lovar.” sa Bonnie innan hennes ögon spärrades upp i panik. Ljusen slocknade och hon föll ihop på golvet.
”Bonnie?! Bonnie?!” ropade jag samtidigt som jag kastade mig fram för att ta emot henne. ”Bonnie?” jag skakade om henne gång på gång och tillslut öppnade hon ögonen. ”Vad hände?” frågade jag.
”Jag vet vem han är.” var allt hon sa innan hon svimmade igen.

 
”Hur är det med henne?” frågade jag Jeremy som satt vid sidan av Stefans stora säng.  
”Jag vet inte … hon har inte vaknat än.” mumlade Jeremy samtidigt som han tittade ner mot Bonnie i sängen och smekte henne lätt över kinden. Jag suckade och tittade oroligt på dem.
”Kom Elena, vi låter dom vara ifred.” sa Caroline och ledde mig ut ur rummet. Vi fortsatte in mot vardagsrummet där de andra höll på att städa upp och sedan in till Damons sovrum. Caroline och jag slog oss ner på sängen som stod mitt i rummet. Rummet hade en känsla av att ingen hade varit här på länge. Jag och Caroline pratade ett tag innan Damon kom in och avbröt oss.
”Blondie, Alaric behöver din hjälp där ute.” Caroline blängde på Damon som flinade stort mot henne innan hon försvann ut ur rummet.   
”Hur är det?” frågade Damon och satte sig ner bredvid mig på sängen.
”Orolig för Bonnie.” sa jag tyst.
”Bonnie kommer att klara sig.” sa Damon och tog min hand. Jag log blekt mot honom och tittade ner på våra händer.
”Men tänkt om hon inte gör det? Tänk om det hände något? Om det har hänt henne något så är det mitt fel!” utbrast jag. ”Det är mitt fel att … att – ”
”Det är inte ditt fel Elena.” sa Damon och mötte min blick. ”Det är inte ditt fel Elena.” Försiktigt la han en arm om mig och drog långsamt in mig mot honom. Jag pressade mig hårt mot honom samtidigt som han kramade om mig. Han smekte mig lätt över ryggen och det gjorde mig genast lugnare. Jag tog ett djupt andetag och drog mig undan, men tog snabbt tag i hans hand.
”Tack.” sa jag och log vänligt mot honom.
”Elena! Bonnie har vaknat!” sa Caroline och kom in springande i rummet. Jag ryckte till och ställde mig snabbt upp.
”Säkert?” frågade jag. Caroline nickade glatt och jag andades lättat ut.
”Okej, då är det väl dags att se vad hon kommer ihåg.” sa Damon medans vi gick in mot Stefans sovrum där Bonnie väntade.

Okej, vad tyckte ni? Bra/dåligt? Ni får gärna komma med tips om vad ni tycker va kan förbättra! :)       

”Okej, Caroline hämta fem ljus. Stefan du kan hämta en kniv. Jeremy du hämtar en handduk, helst inte en vit dock, och Damon du kan leta reda på ett par tändstickor.”

En ganska kort och liten sneak peek tyvärr, men det är i alla fall något ;)

När kommer nästa? :)

Svar: Vi har haft väldigt mycket att göra i skolan och så, det är därför det tar så lång tid för oss att lägga upp nästa kapitel. Men i alla fall så jobbar vi på nästa kapitel och vi lägger upp det så snabbt vi är klara :)

Tack för din fråga!

Hej jag älskar er fanfic! Jag undrar när kapitel 11 kommer publiceras? oooooh längtar så mycket :( Vill ha en sneak peek och mer DELENA stunder!! :D

Svar: Vad kul att du gillar vår fanfic :) Vi vet inte riktigt när kapitel 11 kommer att publiceras, vi har tyvärr inte hunnit skirva så mycket på det än. Men kapitel 11 kommer upp så fort vi är klara med det ;) Självklart så kan vi lägga upp en liten sneak peek snart + mer Delena stunder :D   

Efter ett uppehåll över sommaren så är vi nu tillbaka med vår fanfic :D Alla de tidigade kapitlen hittar ni under kategorin "Fanfic".
Hoppas ni gillar kapitlet! :)

”Hej Stefan, det är jag. När du hör det här kan du väl ringa mig … jag måste prata med dig …” sa till Stefans mobils telefonsvarare. Sedan la jag på luren och slog ett nytt nummer.
”Damon.” svarade han med trött röst. ”Vad vill du Elena?” frågade han sedan.
”Har du hört något från Stefan?” frågade jag snabbt.
”Jag har, fortfarande, inte hört något från honom sedan jag berättade för honom om Katherine.” sa han ”Och som jag har sagt till dig varenda gång du har ringt och frågat mig så hör jag av mig när jag vet något Elena.” la han sedan till irriterat.
”Okej, tack ändå Damon.” sa jag och la snabbt på. Efter att Damon hade berättat för Stefan om vad som hade hänt Katherine så hade han inte sagt så mycket. Han bara försvann, och vi har inte hört något från honom sen dess.
Jag suckade högt för mig själv och låste upp ytterdörren.
”Jenna? Jeremy?” ropade, men jag fick inget svar så jag fortsatte bara upp till mitt rum. Precis när jag var på väg in i mitt rum hörde jag hur något slamrade till i inne i mitt rum. Jag kände hur mitt hjärta hoppade över några slag och hur min kropp blev alldeles kall. Långsamt och tyst backade jag undan och smet in i Jeremys rum. Desperat tömde jag alla hans lådor på jakt efter en påle och tillslut hittade jag en längst ner bland hans kläder. Jag tog pålen i ett fast grepp samtidigt som jag närmade mig mitt rum. Tyst satte jag handen på dörrhandtaget samtidigt som jag kände hur rädslan kom krypandes igenom hela min kropp. Om det nu var en vampyr så hade han eller hon förmodligen redan känt min doft eller så gör den det alldeles strax så det var ingen idé att smyga sig på den insåg jag. Så istället smällde jag upp dörren och kastade mig mot siluetten som stod vid mitt fönster. Men istället för att köra in pålen i hans hjärta tappade jag den i chock på golvet. En låg duns hördes och han vände sig omänskligt snabbt om.
”Stefan!” utbrast jag. Han log sorgset mot mig som svar. Jag granskade honom försiktigt, han hade exakt samma kläder på sig som han senast hade haft, hans hår var rufsigt och hans ansikte … ja, det fanns inga ord för det. ”Stefan …” sa jag igen lite försiktigare den här gången samtidigt som jag närmade mig honom. ”Jag är så ledsen …” viskade jag. Du får inte gråta, intalade jag mig själv
Jag stod verkligen inte ut med att se hans smärta, så jag la en prövande hand på hans axel, när han inte slog bort den eller drog sig undan, kramade jag om honom. ”Jag är så ledsen.” mumlade jag på nytt och strök honom över ryggen. Sådär stod vi en stund innan Stefan vred sig ur mitt tröstande grepp. Han hade tårar i ögonen, men han log ändå mot mig.
”Tack Elena.” sa han men hans röst svek honom när han sa mitt namn. Jag satte mig ner på min säng och Stefan gjorde detsamma.
”Stefan, får jag fråga dig en sak?” sa jag.
”Självklart.” sa han, men det var ingen direkt känsla i orden.
”Om … om du älskade Katherine så här mycket … varför lämnade du henne och kom tillbaka hit?” frågade jag tyst. Det gick flera minuter innan han svarade.
”Jag trodde verkligen att hon älskade mig …” sa han tyst ”Men det visade sig bara att hon var den vanliga, själviska, lögnaren som hon alltid har varit.” spottade han fram.
”Vänta lite nu Stefan.” sa jag förvirrat ”Vad menar du egentligen?”
”Hon älskade aldrig mig, har aldrig gjort.” sa han, jag kunde höra smärtan i hans röst. ”Jag kom tillbaka för att …” han tog ett djupt andetag och fortsatte sedan ”för att hon redan var kär i en annan. Hon lekte bara med mig, precis som hon gjorde med Damon 1864.” sa han nästan hysteriskt. Jag sträckte långsamt fram min hand och torkade bort en tår som rann nedför hans kind.
”Var inte ledsen.” viskade jag och tog hans hand.
”Jag var så dum Elena.” viskade han tillbaka. Jag tittade oförstående på honom men han bara fortsatte ”Jag skulle aldrig ha följt med Katherine … Jag skulle aldrig ha lämnat dig.” sa han och såg upp på mig ”Nu inser jag hur korkad jag var som inte stannade hos dig. Snälla Elena kan du förlåta mig?” sa han ännu mer hysteriskt.
”Självklart Stefan.” svarade jag och mötte hans desperata blick. ”Självklart så förlåter jag dig.” Jag såg hur han slappnade av en aning men den desperata blicken var fortfarande kvar. ”Stefan.” sa jag och tog hans ansikte mellan mina händer. ”Jag förlåter mig. Och Damon kommer att göra det också, det vet jag, du är hans bror.” sa jag bestämt ”Allt kommer att ordna sig, hör du det? Allt kommer att bli bra!” den här gången var det jag som lät hysterisk insåg jag och jag sänkte genast rösten ”Du måste lita på mig när jag säger det Stefan.”
”Okej.” var det ända han sa.
”Okej.” upprepade jag och lät mina händer falla ner från hans ansikte.
”Jag måste gå.” sa han sedan och reste på sig. Även jag var snabb upp på fötter.
”Nu? Varför?” frågade jag förvånat.
”Jag måste prata med Damon … be om ursäkt.” svarade han mig.
”Åh, självklart!” sa jag och följde honom till ytterdörren.
”Tack igen.” sa han lågt. Jag log mot honom till svar, glad över att han i alla fall mådde lite bättre. ”Vi ses sen då.” sa han och försvann mot hans bil.
”Vänta!” ropade jag efter honom. Stefan vände sig snabbt om och höjde frågande på ögonbrynen. ”Jag ska ändå hem till Damon ikväll, du kanske kan skjutsa mig dit?” frågade jag.
”Absolut.” sa han och öppnade bildörren åt mig. Jag log för mig själv – Stefan: alltid en sådan gentleman, det hade inte ändrats. ”Då åker vi.” sa han samtidigt som han pressade ner gaspedalen.

 
”Elena!” ropade Damon från ytterdörren till hans hem.
”Hej Damon!” ropade jag tillbaks och log varmt mot honom. ”Kom.” sa jag sedan, lite tystare, till Stefan som fortfarande satt kvar inne i bilen.
”Jag kan inte.” sa han, hans blick var alldeles tom.
”Det klart du kan.” sa jag och puffade lätt på honom. Jag tänkte tillbaka på mitt och Stefans senaste samtal: Jag måste prata med Damon … be om ursäkt. Hade Stefan sagt, men vad behövde Stefan egentligen be om ursäkt för. Det var ju inte han som hade dödat sin brors älskade … I och för sig hade Damon inte dödat Katherine heller … det hade Jeremy gjort. Vad jag visste så hade Stefan inte gjort något fel, så varför var han så orolig?
”Kom nu, Stefan. Du har absolut inget att vara orolig för.” sa jag. Stefan tog ett djupt andetag och mötte min blick.
”Du har rätt.” sa han och jag blev överraskad över hur mycket Stefan lät som han brukade göra.
Jag gick före Stefan upp mot Damon och stannade precis bredvid honom.
”Var snäll nu.” mumlade jag tyst och hoppades på att Stefan inte skulle höra mig. Damon höjde ett ögonbryn och flinade mot mig. Jag blängde på honom samtidigt som jag skakade på huvudet.
”Stefan.” sa Damon uttryckslöst.
”Damon.” sa Stefan och nickade snabbt. Vad var det med dem där två? Vad är det som egentligen har hänt?
Damon gick åt sidan så att jag och Stefan skulle kunna komma in genom dörren och stängde den sedan tyst bakom sig. Tillsammans gick vi in till vardagsrummet och Damon hällde automatiskt upp ett glas med whisky åt sig. Jag satte mig ner i soffan medans Stefan stod lutad mot väggen och hade ett besvärat uttryck i ansiktet.
”Så,” började Damon och slog sig ner bredvid mig ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta nöje?” sa Damon sarkastiskt.
”Jag vill be om förlåtelse.” sa Stefan. Damon satt tyst en stund samtidigt som han tog några klunkar av sin whisky.
”Okej.” svarade Damon kallt. För en sekund såg jag hur Stefans ögon spärrades upp i chock, men lika snabbt blev hans ansikte uttryckslöst igen.
”Tack Damon.” sa Stefan stelt. Vad har egentligen hänt? Varför ska Stefan be om ursäkt? Tänkte jag igen. När jag insåg att ingen av dem skulle säga något mer ställde jag min fråga.
”När hade ni tänkt berätta för mig om vad som har hänt?”
”Inget du behöver oroa dig för Elena.” var Stefan snabb på att säga.
”Stefan, berätta.” sa jag, när han inte svarade vände jag mig mot Damon. ”Damon?”
”Stefan har rätt Elena, det är inget du behöver oroa dig för.” sa han och reste på sig. Samtidigt tog jag tag i hans arm och spände min blick in i hans isblåa ögon.
”Berätta.”
Damon suckade och vred sig lätt ur mitt, vad jag trodde hade varit, stengrepp.
”Jag tänker inte -”
”När jag lämnade Katherine,” avbröt Stefan Damon ”så lämnade jag henne av en anledning. Eller två rättare sagt.” rättade han sig själv. ”Den första var för din skull Elena.” sa han och gjorde en paus innan han fortsatte ”Jag berättade ju för dig förut att Katherine aldrig hade älskat mig … att hon älskade en annan … och han älskade även henne …” Stefan flyttade sig till soffan och satte sig på soffkanten. ”Det var den andra anledningen och nu har han fått reda på att Katherine har död … och nu vill han ha sin hämnd.” avslutade Stefan tyst.
”Stefan jag förstår inte … vad har det med mig att göra?” frågade jag förvirrat.
”När Stefan hade fått reda på sanningen, att Katherine aldrig hade älskat honom, så lämnade ju Stefan henne.” började Damon ”Han kom tillbaka hit.” sa Damon kallt ”Och självklart så kunde inte Katherine låta bli att hämnas på Stefan för det, genom att försöka att döda dig.” förklarade han, jag nickade, än så länge var jag med. ”Allt det här visste -” Damon slutade prata ”Vet du vem han är?” frågade han Stefan.
”Vem?”
”Den som Katherine älskade.” Stefan skakade på huvudet.
”Inte ens ett namn?” En annan skakning från Stefan. ”Jaja, låt oss kalla honom Mr. X då.” sa Damon snabbt. ”Allt det här visste Mr. X och nu vill han hämnas. Han vill fullfölja det som Katherine inte lyckades att göra.”
”Att döda mig.” flämtade jag.

Så...vad tycker ni? :D Nu vill vi ha lite kommentarer! :P    

Fanmade ;)

Förlåt om det här kapitlet har dröjt lite, glömde helt enkelt att lägga upp det. Vi vill också bara säga att det kan ta ett tag innan nästa kapitel kommer upp eftersom att jag (Lisa) ska till Spanien snart och Tesla är bortrest för tillfället. 
Men här har ni kapitel 9 hoppas ni gillar det, för mig var det ett ganska deppigt kapitel att skriva faktiskt, ni förstår varför om ni läser det ;). Kommentera gärna vad ni tyckte om kapitlet.

Kapitel 9

”Nå, ska du inte svara på min fråga Elena?” sa hon och höjde ett perfekt ögonbryn.
”Katherine. Varför är du här?” frågade jag, fortfarande chockad.
”Jag skulle kunna fråga dig detsamma.” sa Katherine och log elakt.
”Va?” frågade jag.
”Du skulle ha varit död vid det här laget.” sa hon och tvinnade en hårslinga runt sitt finger.
”Katherine, vi har väntat på dig.” sa en ny röst, Damons. Katherine vände sig snabbt om mot Damon och log ett förtrollande leende.
”Damon!” sa hon förtjust. ”Jag har saknat dig.” Damon flinade mot Katherine ställde sig bredvid mig. ”Fast jag har ju haft Stefan som sällskap, precis som förr.” Damon ignorerade henne och gick rakt på sak.
”Så, när planerar du att berätta för oss varför du har försökt att döda Elena, Katherine?” frågade han lade en beskyddande arm runt mig. Katherine flinade och tog ett steg framåt. När hon inte svarade frågade Damon samma fråga på nytt "Varför har du försökt att döda Elena?"
”För att kunna göra så här.” sa hon och nästan flög emot mig. Innan jag ens hann blinka kände jag hennes vassa tänder pressa sig emot min sköra hals. Allt var stilla i någon sekund. Sedan hände allt väldigt snabbt.
Damon kastade sig mot Katherine som slog undan honom. Jag föll ner på golvet med blodet rinnande från min hals.
Damon var snabb upp på fötter igen och gjorde ännu en attack mot Katherine. Han pressade henne upp mot väggen och visade sina vassa huggtänder. Precis när Damon var på väg att bryta hennes nacka slet hon sig loss ur hans grepp och bröt av ett stolsben från min gamla trästol.
”Trodde du verkligen att jag skulle ge mig så lätt.” sa Katherine och körde in pålen djupt in i Damons bröst. Damon föll ihop på golvet med blod rinnandes ur hans bröst, mage … det rann blod överallt. Katherine gav Damon en sista blick innan hon vände sig bort mot mig. Jag stirrade förskräckt på Damon som låg på golvet hostade upp blod.
”Varför gör du så här?” skrek jag. ”Om det är mig du vill ha behöver du inte skada Damon!”
Precis innan hon skulle svara frös hon till och föll ner på golvet. Jeremy stod bakom henne med en blodig träpåle i handen. Jag kastade ett öga bort mot Damon och fick se att pålen som tidigare hade suttit i hans bröst var nu den pålen som Jeremy höll i handen.
Jag tittade ner på Katherine som inte längre låg på marken. Hon stod hukade över sängen och flinade mot mig. Sedan så hände det omöjliga.
Damon reste på sig så snabbt att Katherine inte hann göra något och vred om hennes nacke ett helt varv. Jag stirrade ner på Katherines döda kropp, det kändes alldeles overkligt och omöjligt att hon var död. Trots efter allt hon hade gjort mot mig och de jag älskade så kunde jag inte låta bli att känna mig … tom. Känslan överraskade mig, Elena skärp dig! Sa jag till mig själv. Tänk på allt hon har gjort mot dig, Stefan och Damon. Damon! Jag hade helt glömt bort att han var skadad. Långsamt vände jag mig om, rädd för vad jag skulle se. När Damon stod upp kunde jag inte hindra mig.
”Jag trodde … jag trodde att du skulle dö …” fick jag fram. Han tittade allvarligt på mig innan jag kastade mig in i hans famn. ”Jag trodde att jag skulle förlora dig” grät jag.
”Jag skulle aldrig lämna dig Elena.” sa han och det fick mig att börja gråta ännu mer. ”Hur som helst skulle jag ändå inte ha dött, hon missade hjärtat.” sa han i ett försök att muntra upp mig.    
Jeremy harklade sig och drog sina fingerar besvärat genom sitt bruna hår.
"Jag ska nog gå in på mitt rum nu … och lämna er ensamma.” sa han innan han försvann in på sitt rum. Damon släppte mig.
”Gå ner och vila eller något så städar jag upp här inne.” sa Damon och puffade mig lätt mot dörren. Jag gjorde det mer än gärna.

 
Jag låg i soffan och försökte att vila och inte tänka på det som nyss hade hänt när Damon kom ner från mitt rum. Så han var alltså klar med ”städningen”.
”Sådär, allt är klart!” sa han och slängde sig ner på soffan bredvid mig. ”Hur är det med dig?” frågade han.
”Jag är okej, lite chockade bara. Du då?” frågade jag och log blekt mot honom.
”Jag? Jag mår super, varför undrar du?
”Det var ju Katherine … du brydde dig ju om henne ganska mycket en gång i tiden …” jag visste inte riktigt hur jag skulle fråga honom utan att han skulle blir arg.
”Det var förut, nu betyder hon inte något för mig länge.” svarade han mig obesvärat. Han verkade inte tycka att det här samtalet var lika obehagligt som jag tyckte. Jag tog mod till mig och ställde den fråga som hade legat och gnagt i mig ända sedan Katherine dog.
”Hur tror du att Stefan kommer att ta det?”
”Det återstår att se, han är på väg hit nu.” jag spärrade upp mina ögon.
”Nej, snälla Damon. Jag kan inte träffa honom nu, inte efter det som har hänt! Jag kan inte berätta för honom … jag kan inte. Damon snälla …” babblade jag på.
”Okej, okej.” sa Damon lugnande. ”Du behöver inte, jag trodde att du kanske ville. Men jag berättar för honom, det är lugnt.” sa Damon precis innan dörren öppnades. Stefan kom in i vardagsrummet med en fundersam blick i ansiktet.
”Har Katherine varit här?” frågade han. Jag tittade i panik på Damon som såg lika lugn ut som innan Stefan kom in.
”Jag tänkte precis prata med dig om det.” sa Damon och reste sig upp från soffan. ”Elena skulle precis gå till Bonnie, men du och jag kan ju sätta oss ner och prata lite lillebror.” Jag pustade ut, Damon hade gett mig en räddning.
”Precis.” sa jag. ”Jag måste gå nu ... Bonnie väntar.” sa jag darrade på rösten. Vilket Stefan hörde och tog tag i min arm.
”Är du okej Elena?” frågade han oroligt.
”Jadå jag är bara lite trött.” kastade jag ur mig innan jag vred mig ur hans grepp och skyndade mig ut genom dörren.

 
Självklart var jag inte på väg hem till Bonnie, utan jag styrde bestämt mina steg mot kyrkogården, en plats där jag än gång i tiden brukade gå för att bara tänka. Men så var det inte idag. Jag satte mig på huk framför mina, vad som jag länge hade trott, föräldrars grav. En ensam tår rann ner för min kind och sedan blev dem bara fler och fler. Jag grät för att jag, mina vänner och familj äntligen var säkra.
Men jag grät även för, något som fullkomligt överraskade mig, att Katherine hade dött. Det var svårt för mig att greppa det, som om min hjärna inte ville uppfatta orden.
Jag ruskade på huvudet och torkade bort tårarna med tröjärmen. Fast självklart var jag inte ledsen för Katherines skull jag var ledsen, utan för Stefans. Han hade ingen nu …
Jag insåg så snabbt som jag hade tänkt det att det var en lögn, Stefan kanske hade förlorat den han en gång hade älskat, men han hade inte förlorat sin familj. Han hade fortfarande kvar Damon … och han hade fortfarande mig.
”Jag älskar er.” sa jag till mina föräldrar innan jag tyst ställde mig upp. Jag började gå hemåt med bestämda steg, nu visste jag vad jag skulle göra.

Lägger upp en liten sneak peek på kapitel 9 av vår fanfic :).

”För att kunna göra så här.” sa hon och nästan flög emot mig. Innan jag ens hann blinka kände jag hennes vassa tänder pressa sig mot min sköra hals. Allt var stilla i någon sekund. Sedan hände allt väldigt snabbt.

Här kommer kapitel 8 av vår fanfic, hoppas ni gillar det! Kommentera gärna vad ni tyckte.

Jag satte mig spikrakt upp i sängen och kände på min hals, då förstod jag att det bara hade varit en dröm. Damon låg inte bredvid mig i sängen längre, han måste ha tröttnat och gått ner för att se på tv eller något liknande.
Väckarklockan visade 04.07 så jag bestämde mig för att lägga mig under täcket igen för att försöka somna om, men det var omöjligt. Jag var klarvaken.
Så istället för att somna om tände jag min lilla sänglampa och gick in till badrummet för att ta en varm dusch. Efter duschen torkade jag mitt hår noggrant och sedan satte jag på mig ett par slitna, blåa, favoritjeans och sedan en lila topp som jag hade fått av Jenna i julklapp. Sedan så plattade jag noggrant mitt hår innan jag kikade på klockan igen. 04.45, jag började inte skolan för ens om ungefär tre timmar.
Jag suckade tungt för mig själv medans jag tog fram min gamla dagbok och började skriva.

Kära Dagbok,

Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag, men det har hänt så mycket på sista tiden. Först och främst har Stefan kommit tillbaka … jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag vill hata honom för det han gjorde, men det är fortfarande en del av mig som älskar honom. Jag antar att jag alltid kommer att älska honom.
I alla fall, just nu försöker vi att hitta Katherine, men det är svårare än vi tror. Hon är en expert på att gömma sig.
Damon och Stefan försöker tillsammans att hitta henne, men jag vet inte direkt hur det går. Damon är fortfarande inte säker på om han kan lita på Stefan, jag klandrar honom inte.
Sedan så är det problemet mellan mig och Damon, jag vet fortfarande inte vad jag känner för honom …

Elena.

Jag stängde igen dagboken med en smäll. Sedan så bäddade jag sängen och precis när jag var klar hörde jag någon vid dörren. Jag antog att det var Damon.
”Hej Elena. Sovit gott?”
Men det var det inte.

Kapitel 7

Caroline stoppade mig i skolkorridoren när jag skulle till min nästa lektion.

”Allt är ordnat nu Elena, vi är redo att åka.” sa Caroline.

”Åka vart?” frågade jag fundersamt, vad menade hon egentligen?

Caroline spärrade upp ögonen.

”Har inte Bonnie berättat för dig?” frågade hon förvånat.

”Berättat vad? Vad pratar du egentligen om Caroline?” utbrast jag frustrerat och stampade otåligt med foten mot golvet.

”Men har dem inte talat om för dig att vi ska träffa Stefan i skogen ikväll …?” Carolines mening dog ut när hon såg min förvånade min.

”Va!? Varför då?”

”Jag har inte tid att förklara nu Elena, jag måste på min lektion.” sa hon undvikande innan hon vände på klacken och gick därifrån.

Jenna slevade upp mer mat på min tallrik, men jag protesterade och stötte ifrån mig tallriken.

”Nej, tack. Jag är inte hungrig.” sa jag och gick upp på mitt rum.

Jag satte mig i mitt fönster och tittade ut på bilarna som åkte förbi på gatan. Vad menade Caroline med att träffa Stefan? Och varför skulle vi göra det, efter allt han har gjort? Jag ville inte träffa Stefan just nu, mitt liv var redan tillräckligt komplicerat.

Någon knackade på dörren och avbröt mina tankar.

”Kom in.” sa jag och drog mitt hår bakom öronen.

 In klev Bonnie och Jeremy. De höll varandra i handen och log blekt mot mig. Jag hade fortfarande svårt för att se min bästa vän och min lillebror tillsammans.

”Hej Elena, är du redo att gå?” frågade Jeremy.

”Gå vart!? Är jag den enda som inte vet vad som händer!?” utbrast jag och hoppade ner från fönstret.

”Vi berättar allt på vägen dit Elena.” sa Bonnie.

”På vägen vart!? Snälla Bonnie varför berättar du inte för mig?”

”Vi vill bara skydda dig Elena, jag lovar att berätta allt på vägen dit. Kom nu.”

”Visst.” mumlade jag för mig själv medans vi gick ner för trappan.

”Berätta nu Bonnie. Berätta allt.” sa jag bestämt. Bonnie tittade oroligt på mig och tog ett djupt andetag. Hon berättade att vi skulle träffa Stefan i skogen för att han skulle försöka hjälpa oss att hitta Katherine. Hon berättade även att Caroline, Alaric och Damon skulle följa med.

”Ska verkligen Damon med?” frågade jag skeptiskt.

”Det var hans ide.” sa Bonnie och tittade frågande på mig.

”Självklart var det hans ide …” sa jag tyst för mig själv innan Bonnie bromsade in och parkerade bilen vid vägkanten. Vi var framme.

Skogen såg mycket kusligare ut på natten än vad den gjorde på dagen. Träden var mörka och fuktiga av den kalla luften. Det låg några små stenar på marken, men lite längre in var det bara fuktigt gräs och blöt mossa.

Jag drog min jacka tätare omkring mig samtidigt som Jeremy ledde mig djupare in i skogen.

Vi hade nästan gått i en halv timme när jag frågade Jeremy och Bonnie om vi hade gått vilse. Dem bara skakade på huvudet som svar och vi fortsatte djupare in i skogen.

”Hej Elena!” jag hoppade till och vände mig om för att se Caroline stå bara några centimeter bakom mig. ”Förlåt om jag skrämde dig.” sa hon ursäktande och gav mig en snabb kram.

”Det gör inget Caroline.” sa jag och skrattade lite nervöst. Bakom Caroline stod Alaric, och bakom Alaric stod Damon … ”Alaric.” sa jag och nickade mot honom. Jag vände mig mot Damon ”Hej Damon.” nästan viskade jag, han nickade mot mig innan han vände sig mot Bonnie.

”Hur länge?” frågade han.

”Han kommer när som helst nu.” svarade Bonnie honom och jag förstod direkt att dem pratade om Stefan.

Alla ställde upp sig på en rad, som om det Bonnie nyss hade sagt var som en slags signal för något. Bonnie och Caroline stod bredvid mig, och bredvid Bonnie stod Jeremy. Damon och Alaric stod längst ut.

Det var alldeles knäpptyst, det enda som hördes var löven som rasslade i vinden. Ingen sa något, utan alla stod tysta och väntade tålmodigt på att Stefan skulle komma.

Efter nästan vad jag tror kan ha varit tio minuter började jag slappna av, Stefan hade kanske bestämt sig för att inte komma? Jag drog fingrarna igenom håret och skulle precis fråga dem ifall vi kunde gå när Bonnie ryckte till.

”Du kom.” sa hon och tittade ut i mörkret.

”Det klart jag gjorde.” sa en röst som jag mycket väl kände igen. Stefan klev ut ur mörkret och granskade oss alla. Hans blick stannade på mig, jag visste inte vad jag skulle göra så jag stirrade ner i marken. Det var tyst en stund innan Damon började prata.

”Så … berätta nu för oss, lillebror, var är hon?”

”Det jag senast hörde var att hon var i Kanada.” sa Stefan.

”Kanada!?” fnös Damon ”Är du säker på det?” frågade Damon.

”Det är det jag senast fick reda på… jag ljuger inte för er.” sa Stefan och tog ett steg närmare.

”Och hur kan vi vara så säkra på det? Så vitt jag vet kanske du bara försöker lura in oss i någon fälla!” utbrast Damon och tog även han ett steg närmare Stefan. Stefan pressade ihop munnen till ett streck innan han började berätta.

Han berättade om vart han och Katherine hade varit och vad de hade gjort. När han lämnade henne och varför han lämnade henne. Han avslutade sin berättelse med att han aldrig ville skada någon av oss utan att han verkligen ville hjälpa oss.

”Rörande berättelse, verkligen, men hur vet vi att du inte bara har hittat på den? Hur kan vi lita på dig Stefan?” frågade Damon och flinade mot Stefan.

”Jag litar på honom.” sa jag och tog ett steg framåt innan någon hann protestera. ”Jag inte tror på att Stefan skulle ha hittat på allt det han berättade för oss …” sa jag, osäker på hur jag skulle fortsätta. ”Jag tror att han vill hjälpa oss Damon.” sa jag och tittade på honom. Damon blängde på mig och väntade på att jag skulle fortsätta. ”Jag tycker att vi ska låta honom hjälpa oss.” sa jag.

”Jag litar inte på honom Elena.” sa Damon hårt.

”Men du litar på mig Damon.” sa jag och log blekt mot honom. ”Och jag litar på Stefan.” jag vände mig mot Stefan som stod och kollade på oss. ”Du får hjälpa oss.” sa jag ”Men du måste lova oss att du verkligen går att lita på.” fortsatte jag ”Lovar du?”.

”Jag lovar.” sa Stefan och jag kunde se i hans ögon att han talade sanning.

”Bra, du kan gå nu.” sa jag och gick tillbaka till ledet.

 ”Hoppas du är säker på det här nu, Elena.” sa Damon när vi var på väg ut ur skogen.

”Det är jag.” sa jag och slog armarna om mig för att försöka bli lite varmare, det var verkligen kallt i natt. Damon tittade på mig och nickade samtidigt som han hängde sin jacka över mina axlar medans vi fortsatte hem i den mörka och kalla natten.

”Damon öppna! Snälla.” sa jag och bankade på dörren. Dörren flög nästan rakt in i mitt ansikte och jag fick se Damon stå med ett glas whisky i handen, vad annars?
”Vad vill du Elena?” mumlade Damon och tittade tröttsamt på mig.
”Får jag komma in?” sa jag och tog ett steg mot dörren men Damon stoppade mig. Jag blängde på honom och han blängde tillbaka på mig.
”Allvarligt Elena vad vill du?” sluddrade han.
”Du är full.” konstaterade jag, undrar egentligen hur mycket han hade druckit? Damon flinade och tog en klunk av whiskyn.
”Vad vill du ha från mig egentligen Elena!?” jag tittade mig förvirrat omkring.
”Vad menar du?” jag förstod verkligen inte vad han menade. Han suckade och himlade med ögonen.
”Glöm det.” sa han och smällde igen dörren. Jag stod och stirrade på dörren i någon minut innan jag gick raskt därifrån.

Regnat smattrade mot fönsterrutan när jag såg Bonnie komma springandes genom regnet. Hon var genomvåt och det droppade vatten från hennes mörka hår.
”Herregud Bonnie, varför gick du hit?” utbrast jag.
”Bilen är på lagning, men det är lugnt.” log Bonnie. ”Var det något speciellt du ville Elena?” Jag tittade besvärat ner på mina fötter och gjorde en gest åt Bonnie att hon skulle följa med mig upp på mitt rum.
Väl uppe på mitt lilla rum tog jag Bonnies händer i mina och ledde henne till min säng. Jag tog ett djupt andetag och mötte hennes oroliga blick.
”Jag måste berätta en sak för dig Bonnie.” sa jag och försökte att låta bli att darra på rösten. Bonnie nickade. ”Stefan var hemma hos mig idag.” Bonnie satt som förstelnad på min säng i någon sekund innan hon skakade på huvudet och log blekt mot mig.
”Vad ville han?” frågade hon.
”Jag vet inte, han ville väl träffa mig men jag vet inte om jag kan lita på honom…” sa jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Bonnie reste sig upp och gick fram till mitt fönster.
”Jag tror jag vet varför Katherine är ute efter dig.” sa hon så lågt att jag nästan inte hörde det först. Jag tittade förvirrat på Bonnie som fortsatte ”Tänk på det Elena. Katherine sänder någon att attackera dig nästan samma dag som Stefan kommer tillbaka, säger inte det dig något?” jag tittade bara på Bonnie som suckade och satte sig hos mig igen.”Katherine vill ha dig död eftersom att Stefan har lämnat henne. För dig.” jag visste inte vad jag skulle svara henne så jag vände bort blicken. En ensam tår rann nedför min kind som jag genast torkade bort.
”Hur kan du vara så säker på det?” frågade jag sedan.
”Du måste helt enkelt lita på mig Elena.” sa hon.
”Det klart jag litar på dig Bonnie, men vad ska vi göra? Jag vet inte om Damon är så sugen på att hjälpa mig nu…” mumlade jag.
”Jag tror att jag har en idé.” sa Bonnie och log mystiskt.

”Hej Elena.” sa Stefan och log mjukt mot mig. Jag flämtade till vid ljudet av hans röst. Jag kunde verkligen inte förstå att det var Stefan som stod utanför min dörr. Tusen frågor snurrade runt i mitt huvud: Varför var Stefan här? Vad skulle hända nu? Hur länge stannar han?
Även fast jag fortfarande var väldigt arg på Stefan kunde jag inte låta bli att ändå bli lite glad över att han stod där.
”Elena vem är det?” ropade Damon från övervåningen och klampade ner för trappan samtidigt som han knäppte sin svarta skjorta.
Jag tittade på Stefan för att se hans chockade min när Damon sprang ner för trappan. I nästa sekund tittade jag på Damon som precis hade upptäckt Stefan stå utanför dörren. Jag såg Damons vrede brinna upp inom honom när han väste mot Stefan så att hans huggtänder syndes.
”Varför är du här? Du har ingen rätt att vara här!” Damon pressade in mig bakom honom och stod som en stor sköld framför mig. Han tog tag i min hand och pressade mig längre bak i rummet. Stefans ögon svartnade när han såg Damons hand i min men han visade inga känslor.
”Du bestämmer inte över mig.” sa Stefan och klev in genom dörren och stängde sedan dörren efter sig. Sedan tittade han på mig och hans ögon mjuknade. ”Jag är inte här för att skada er.” sa Stefan, men tittade bara på mig. Damons grepp hårdnade om mig innan en grov morrning hördes ur hans strupe och han kastade sig mot Stefan. Stefan flög in i bokhyllan och jag trodde nästan att han skulle få hela bokhyllan över sig, men det hände inte. Stefan var snabb. Han ställde sig upp på fötterna med blicken fäst på Damon som stod i försvarsställning mittemot honom. Stefan samlade sina krafter och sedan slängde han sig mot Damon. De båda ramlade ihop på köksgolvet och gjorde sönder tre stolar på köpet. Båda väste mot varandra och försökte att få övertaget, men ingen lyckades det var alldeles för jämt.
Tillslut så lyckade Damon få övertaget och drog loss ett stolsben från den sönderslagna stolen och pressade den mot Stefans bröst.
Jag tittade mig panikslaget omkring, vad skulle jag göra?
”Damon sluta!” skrek jag panikslaget och sprang bort till dem. ”Sluta Damon, du dödar honom!” jag försökte att rycka bort honom från Stefan men han var så mycket starkare än mig. ”Damon titta på mig. Titta på mig!” Damon vände sin vildsinta blick mot mig och jag frös till för en sekund. ”Det är okej, släpp taget Damon.” sa jag och försökte att lirka ut pålen ur hans hand. Han släppte den självmant, sedan så tittade han frustrerat på mig innan han försvann.
”Stefan! Stefan är du okej?” jag satte mig förtvivlat bredvid honom och försökte att stoppa blodet som rann utför hans bröst. Stefan gnydde och pressade ihop ögonen. Jag tittade på honom medlidsamt och tog hans hand. ”Det kommer att bli okej Stefan, du behöver inte vara orolig.”

Stefan vaknade en timme senare nästan full läkt. Han tittade sig förvirrat omkring innan han förstod att han var hos mig.
Jag satt i soffan bredvid honom och rörde ingen min, även fast jag brydde mig om honom betydde det inte att jag hade förlåtit honom.
”Varför är du här Stefan?” frågade jag. Han tittade besvärat på mig innan han svarade.
”Jag är så ledsen Elena.” sa han tillslut och han såg uppriktigt ledsen ut.
”Jag måste prata med Damon. Och du måste gå. Jag vet inte varför du kom tillbaka Stefan och jag vill inte veta det heller.” sa jag och spände blicken i Stefan. Han tittade förtvivlat på mig innan han reste sig upp ur soffan. Han gick fram till mig och smekte mig över kinden.
”Jag älskar dig Elena och jag kommer alltid att göra det.” sa han och kysste mig på pannan innan han försvann ut genom dörren.

Skolklockan ringde in och alla sprang in mot klassrummet. Jag tittade mig nervöst omkring för att hitta någon jag kände medans jag kände allas kalla blickar i ryggen. Jag vände mig om och fick se ett blont huvud sticka upp i massan av alla elever.
”Matt!?” ropade jag och drog undan en hårslinga som hade åkt framför mina ögon. Han vände sig om och tittade förvånat upp på mig.
”Elena? Har du kommit tillbaka?”Han log ett bländande leende mot mig och hans blåa ögon gnistrade.
”Ja, jag gissar väl att jag har det.” sa jag och besvarade hans leende.
”Skönt att höra! Det var en vecka sedan jag såg dig sist. Jag har lektion nu men vi hörs sen.” sa han och gav mig en snabb kram innan han försvann in på lektionen.
Jag tog ett djupt andetag och vände mig om för att gå på lektionen.

En tutande bil avbröt mig i samtalet med Matt och Caroline.
”Hoppa in baby.” Damon flinade och öppnade bildörren åt mig. Jag blängde surt på Damon och sa hejdå till mina kompisar.
”Du behövde inte hämta mig, jag kunde faktiskt ha åkt hem själv.” sa jag och satte på mig säkerhetsbältet.
”Mmm … säkert.”
”Damon jag kan klara mig själv nu. Jag menar det.”
”Visst stumpan.” sa han och höjde ett ögonbryn. Jag himlade med ögonen och höjde volymen på bilstereon.
Damon släppte av mig utanför min dörr.
”Vill du följa med in ett tag?” frågade jag Damon
”Visst, jag har ju inget annat för mig.” svarade han.
Vi gick in i den lilla hallen och hängde av oss våra ytterkläder.
”Var är Jenna och Jeremy?” undrade Damon när vi klev in i mitt rum.
”Jenna skulle åka bort med sitt jobb i en vecka och Jeremy skulle sova över hos Bonnie ikväll.” svarade jag.
En besvärad tystnad lade sig över rummet medans Damon kollade runt bland mina saker.
”Varför stannade du?” sa jag så självsäkert som jag kunde.
”Va? Stannade vart?” sa han förvirrat.
”Hos mig. Efter att Stefan och Katherine hade försvunnit.” frågan verkade överraska Damon, men han samlade sig snabbt och gick ett steg närmare mig. Tillslut stod han så nära mig att jag kunde känna hans varma andedräkt mot min kind.
”Jag stannade för dig Elena.” sa han och tryckte försiktigt upp mig mot väggen. Jag satte min hand i hans mörka, vackra hår och drog hans huvud tätt intill mitt. När våra läppar möttes kändes det som om hela min kropp brann av lycka. Jag drog mig undan lite bara för att se hans vackra ansikte och sedan kysste jag honom minst lika passionerat som förut. Jag började knäppa upp hans svarta skjorta medans han kysste mig vid käken och sedan ner mot halsen. Precis när jag skulle slita av honom hans skjorta plingade dörrklockan till. Jag suckade tungt och mumlade förlåt till Damon innan jag rättade till blusen och gick till dörren.
”Jag kommer, vänta lite bara!” ropade jag medans jag sprang nerför trappan. Jag öppnade snabbt dörren för att se vem det var som väntade utanför.
”Stefan …!?” flämtade jag. 

”Matt!?” ropade jag och drog undan en hårslinga som hade åkt framför mina ögon. Han vände sig om och tittade förvånat upp på mig.
”Elena? Har du kommit tillbaka?”Han log ett bländande leende mot mig och hans blåa ögon gnistrade.

En liten sneak peek på kapitel 4 av vår fanfic :D Kapitel 4 kommer ut 1/4 alltså på söndag.