Då var det dags för kapitel 5 av "En Andra Chans" och vi ber om ursäkt för att ni har fått vänta ganska länge på kapitlet. Kommentera gärna vad ni tycker! Ni kan läsa de andra kapitlerna under kategorin "Fanfic".

---

Kapitel 5

”Hej Elena.” sa Stefan och log mjukt mot mig. Jag flämtade till vid ljudet av hans röst. Jag kunde verkligen inte förstå att det var Stefan som stod utanför min dörr. Tusen frågor snurrade runt i mitt huvud: Varför var Stefan här? Vad skulle hända nu? Hur länge stannar han?
Även fast jag fortfarande var väldigt arg på Stefan kunde jag inte låta bli att ändå bli lite glad över att han stod där.
”Elena vem är det?” ropade Damon från övervåningen och klampade ner för trappan samtidigt som han knäppte sin svarta skjorta.
Jag tittade på Stefan för att se hans chockade min när Damon sprang ner för trappan. I nästa sekund tittade jag på Damon som precis hade upptäckt Stefan stå utanför dörren. Jag såg Damons vrede brinna upp inom honom när han väste mot Stefan så att hans huggtänder syndes.
”Varför är du här? Du har ingen rätt att vara här!” Damon pressade in mig bakom honom och stod som en stor sköld framför mig. Han tog tag i min hand och pressade mig längre bak i rummet. Stefans ögon svartnade när han såg Damons hand i min men han visade inga känslor.
”Du bestämmer inte över mig.” sa Stefan och klev in genom dörren och stängde sedan dörren efter sig. Sedan tittade han på mig och hans ögon mjuknade. ”Jag är inte här för att skada er.” sa Stefan, men tittade bara på mig. Damons grepp hårdnade om mig innan en grov morrning hördes ur hans strupe och han kastade sig mot Stefan. Stefan flög in i bokhyllan och jag trodde nästan att han skulle få hela bokhyllan över sig, men det hände inte. Stefan var snabb. Han ställde sig upp på fötterna med blicken fäst på Damon som stod i försvarsställning mittemot honom. Stefan samlade sina krafter och sedan slängde han sig mot Damon. De båda ramlade ihop på köksgolvet och gjorde sönder tre stolar på köpet. Båda väste mot varandra och försökte att få övertaget, men ingen lyckades det var alldeles för jämt.
Tillslut så lyckade Damon få övertaget och drog loss ett stolsben från den sönderslagna stolen och pressade den mot Stefans bröst.
Jag tittade mig panikslaget omkring, vad skulle jag göra?
”Damon sluta!” skrek jag panikslaget och sprang bort till dem. ”Sluta Damon, du dödar honom!” jag försökte att rycka bort honom från Stefan men han var så mycket starkare än mig. ”Damon titta på mig. Titta på mig!” Damon vände sin vildsinta blick mot mig och jag frös till för en sekund. ”Det är okej, släpp taget Damon.” sa jag och försökte att lirka ut pålen ur hans hand. Han släppte den självmant, sedan så tittade han frustrerat på mig innan han försvann.
”Stefan! Stefan är du okej?” jag satte mig förtvivlat bredvid honom och försökte att stoppa blodet som rann utför hans bröst. Stefan gnydde och pressade ihop ögonen. Jag tittade på honom medlidsamt och tog hans hand. ”Det kommer att bli okej Stefan, du behöver inte vara orolig.”

Stefan vaknade en timme senare nästan full läkt. Han tittade sig förvirrat omkring innan han förstod att han var hos mig.
Jag satt i soffan bredvid honom och rörde ingen min, även fast jag brydde mig om honom betydde det inte att jag hade förlåtit honom.
”Varför är du här Stefan?” frågade jag. Han tittade besvärat på mig innan han svarade.
”Jag är så ledsen Elena.” sa han tillslut och han såg uppriktigt ledsen ut.
”Jag måste prata med Damon. Och du måste gå. Jag vet inte varför du kom tillbaka Stefan och jag vill inte veta det heller.” sa jag och spände blicken i Stefan. Han tittade förtvivlat på mig innan han reste sig upp ur soffan. Han gick fram till mig och smekte mig över kinden.
”Jag älskar dig Elena och jag kommer alltid att göra det.” sa han och kysste mig på pannan innan han försvann ut genom dörren.

---

Vad tyckte ni? :)