Efter ett uppehåll över sommaren så är vi nu tillbaka med vår fanfic :D Alla de tidigade kapitlen hittar ni under kategorin "Fanfic".
Hoppas ni gillar kapitlet! :)

”Hej Stefan, det är jag. När du hör det här kan du väl ringa mig … jag måste prata med dig …” sa till Stefans mobils telefonsvarare. Sedan la jag på luren och slog ett nytt nummer.
”Damon.” svarade han med trött röst. ”Vad vill du Elena?” frågade han sedan.
”Har du hört något från Stefan?” frågade jag snabbt.
”Jag har, fortfarande, inte hört något från honom sedan jag berättade för honom om Katherine.” sa han ”Och som jag har sagt till dig varenda gång du har ringt och frågat mig så hör jag av mig när jag vet något Elena.” la han sedan till irriterat.
”Okej, tack ändå Damon.” sa jag och la snabbt på. Efter att Damon hade berättat för Stefan om vad som hade hänt Katherine så hade han inte sagt så mycket. Han bara försvann, och vi har inte hört något från honom sen dess.
Jag suckade högt för mig själv och låste upp ytterdörren.
”Jenna? Jeremy?” ropade, men jag fick inget svar så jag fortsatte bara upp till mitt rum. Precis när jag var på väg in i mitt rum hörde jag hur något slamrade till i inne i mitt rum. Jag kände hur mitt hjärta hoppade över några slag och hur min kropp blev alldeles kall. Långsamt och tyst backade jag undan och smet in i Jeremys rum. Desperat tömde jag alla hans lådor på jakt efter en påle och tillslut hittade jag en längst ner bland hans kläder. Jag tog pålen i ett fast grepp samtidigt som jag närmade mig mitt rum. Tyst satte jag handen på dörrhandtaget samtidigt som jag kände hur rädslan kom krypandes igenom hela min kropp. Om det nu var en vampyr så hade han eller hon förmodligen redan känt min doft eller så gör den det alldeles strax så det var ingen idé att smyga sig på den insåg jag. Så istället smällde jag upp dörren och kastade mig mot siluetten som stod vid mitt fönster. Men istället för att köra in pålen i hans hjärta tappade jag den i chock på golvet. En låg duns hördes och han vände sig omänskligt snabbt om.
”Stefan!” utbrast jag. Han log sorgset mot mig som svar. Jag granskade honom försiktigt, han hade exakt samma kläder på sig som han senast hade haft, hans hår var rufsigt och hans ansikte … ja, det fanns inga ord för det. ”Stefan …” sa jag igen lite försiktigare den här gången samtidigt som jag närmade mig honom. ”Jag är så ledsen …” viskade jag. Du får inte gråta, intalade jag mig själv
Jag stod verkligen inte ut med att se hans smärta, så jag la en prövande hand på hans axel, när han inte slog bort den eller drog sig undan, kramade jag om honom. ”Jag är så ledsen.” mumlade jag på nytt och strök honom över ryggen. Sådär stod vi en stund innan Stefan vred sig ur mitt tröstande grepp. Han hade tårar i ögonen, men han log ändå mot mig.
”Tack Elena.” sa han men hans röst svek honom när han sa mitt namn. Jag satte mig ner på min säng och Stefan gjorde detsamma.
”Stefan, får jag fråga dig en sak?” sa jag.
”Självklart.” sa han, men det var ingen direkt känsla i orden.
”Om … om du älskade Katherine så här mycket … varför lämnade du henne och kom tillbaka hit?” frågade jag tyst. Det gick flera minuter innan han svarade.
”Jag trodde verkligen att hon älskade mig …” sa han tyst ”Men det visade sig bara att hon var den vanliga, själviska, lögnaren som hon alltid har varit.” spottade han fram.
”Vänta lite nu Stefan.” sa jag förvirrat ”Vad menar du egentligen?”
”Hon älskade aldrig mig, har aldrig gjort.” sa han, jag kunde höra smärtan i hans röst. ”Jag kom tillbaka för att …” han tog ett djupt andetag och fortsatte sedan ”för att hon redan var kär i en annan. Hon lekte bara med mig, precis som hon gjorde med Damon 1864.” sa han nästan hysteriskt. Jag sträckte långsamt fram min hand och torkade bort en tår som rann nedför hans kind.
”Var inte ledsen.” viskade jag och tog hans hand.
”Jag var så dum Elena.” viskade han tillbaka. Jag tittade oförstående på honom men han bara fortsatte ”Jag skulle aldrig ha följt med Katherine … Jag skulle aldrig ha lämnat dig.” sa han och såg upp på mig ”Nu inser jag hur korkad jag var som inte stannade hos dig. Snälla Elena kan du förlåta mig?” sa han ännu mer hysteriskt.
”Självklart Stefan.” svarade jag och mötte hans desperata blick. ”Självklart så förlåter jag dig.” Jag såg hur han slappnade av en aning men den desperata blicken var fortfarande kvar. ”Stefan.” sa jag och tog hans ansikte mellan mina händer. ”Jag förlåter mig. Och Damon kommer att göra det också, det vet jag, du är hans bror.” sa jag bestämt ”Allt kommer att ordna sig, hör du det? Allt kommer att bli bra!” den här gången var det jag som lät hysterisk insåg jag och jag sänkte genast rösten ”Du måste lita på mig när jag säger det Stefan.”
”Okej.” var det ända han sa.
”Okej.” upprepade jag och lät mina händer falla ner från hans ansikte.
”Jag måste gå.” sa han sedan och reste på sig. Även jag var snabb upp på fötter.
”Nu? Varför?” frågade jag förvånat.
”Jag måste prata med Damon … be om ursäkt.” svarade han mig.
”Åh, självklart!” sa jag och följde honom till ytterdörren.
”Tack igen.” sa han lågt. Jag log mot honom till svar, glad över att han i alla fall mådde lite bättre. ”Vi ses sen då.” sa han och försvann mot hans bil.
”Vänta!” ropade jag efter honom. Stefan vände sig snabbt om och höjde frågande på ögonbrynen. ”Jag ska ändå hem till Damon ikväll, du kanske kan skjutsa mig dit?” frågade jag.
”Absolut.” sa han och öppnade bildörren åt mig. Jag log för mig själv – Stefan: alltid en sådan gentleman, det hade inte ändrats. ”Då åker vi.” sa han samtidigt som han pressade ner gaspedalen.

 
”Elena!” ropade Damon från ytterdörren till hans hem.
”Hej Damon!” ropade jag tillbaks och log varmt mot honom. ”Kom.” sa jag sedan, lite tystare, till Stefan som fortfarande satt kvar inne i bilen.
”Jag kan inte.” sa han, hans blick var alldeles tom.
”Det klart du kan.” sa jag och puffade lätt på honom. Jag tänkte tillbaka på mitt och Stefans senaste samtal: Jag måste prata med Damon … be om ursäkt. Hade Stefan sagt, men vad behövde Stefan egentligen be om ursäkt för. Det var ju inte han som hade dödat sin brors älskade … I och för sig hade Damon inte dödat Katherine heller … det hade Jeremy gjort. Vad jag visste så hade Stefan inte gjort något fel, så varför var han så orolig?
”Kom nu, Stefan. Du har absolut inget att vara orolig för.” sa jag. Stefan tog ett djupt andetag och mötte min blick.
”Du har rätt.” sa han och jag blev överraskad över hur mycket Stefan lät som han brukade göra.
Jag gick före Stefan upp mot Damon och stannade precis bredvid honom.
”Var snäll nu.” mumlade jag tyst och hoppades på att Stefan inte skulle höra mig. Damon höjde ett ögonbryn och flinade mot mig. Jag blängde på honom samtidigt som jag skakade på huvudet.
”Stefan.” sa Damon uttryckslöst.
”Damon.” sa Stefan och nickade snabbt. Vad var det med dem där två? Vad är det som egentligen har hänt?
Damon gick åt sidan så att jag och Stefan skulle kunna komma in genom dörren och stängde den sedan tyst bakom sig. Tillsammans gick vi in till vardagsrummet och Damon hällde automatiskt upp ett glas med whisky åt sig. Jag satte mig ner i soffan medans Stefan stod lutad mot väggen och hade ett besvärat uttryck i ansiktet.
”Så,” började Damon och slog sig ner bredvid mig ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta nöje?” sa Damon sarkastiskt.
”Jag vill be om förlåtelse.” sa Stefan. Damon satt tyst en stund samtidigt som han tog några klunkar av sin whisky.
”Okej.” svarade Damon kallt. För en sekund såg jag hur Stefans ögon spärrades upp i chock, men lika snabbt blev hans ansikte uttryckslöst igen.
”Tack Damon.” sa Stefan stelt. Vad har egentligen hänt? Varför ska Stefan be om ursäkt? Tänkte jag igen. När jag insåg att ingen av dem skulle säga något mer ställde jag min fråga.
”När hade ni tänkt berätta för mig om vad som har hänt?”
”Inget du behöver oroa dig för Elena.” var Stefan snabb på att säga.
”Stefan, berätta.” sa jag, när han inte svarade vände jag mig mot Damon. ”Damon?”
”Stefan har rätt Elena, det är inget du behöver oroa dig för.” sa han och reste på sig. Samtidigt tog jag tag i hans arm och spände min blick in i hans isblåa ögon.
”Berätta.”
Damon suckade och vred sig lätt ur mitt, vad jag trodde hade varit, stengrepp.
”Jag tänker inte -”
”När jag lämnade Katherine,” avbröt Stefan Damon ”så lämnade jag henne av en anledning. Eller två rättare sagt.” rättade han sig själv. ”Den första var för din skull Elena.” sa han och gjorde en paus innan han fortsatte ”Jag berättade ju för dig förut att Katherine aldrig hade älskat mig … att hon älskade en annan … och han älskade även henne …” Stefan flyttade sig till soffan och satte sig på soffkanten. ”Det var den andra anledningen och nu har han fått reda på att Katherine har död … och nu vill han ha sin hämnd.” avslutade Stefan tyst.
”Stefan jag förstår inte … vad har det med mig att göra?” frågade jag förvirrat.
”När Stefan hade fått reda på sanningen, att Katherine aldrig hade älskat honom, så lämnade ju Stefan henne.” började Damon ”Han kom tillbaka hit.” sa Damon kallt ”Och självklart så kunde inte Katherine låta bli att hämnas på Stefan för det, genom att försöka att döda dig.” förklarade han, jag nickade, än så länge var jag med. ”Allt det här visste -” Damon slutade prata ”Vet du vem han är?” frågade han Stefan.
”Vem?”
”Den som Katherine älskade.” Stefan skakade på huvudet.
”Inte ens ett namn?” En annan skakning från Stefan. ”Jaja, låt oss kalla honom Mr. X då.” sa Damon snabbt. ”Allt det här visste Mr. X och nu vill han hämnas. Han vill fullfölja det som Katherine inte lyckades att göra.”
”Att döda mig.” flämtade jag.

Så...vad tycker ni? :D Nu vill vi ha lite kommentarer! :P