Här kommer kapitel 8 av vår fanfic, hoppas ni gillar det! Kommentera gärna vad ni tyckte.

---

Kapitel 8
Jag låg i min mjuka säng och lyssnade på bråket som pågick på våningen nedanför. Det var Stefan och Damon som bråkade, de trodde att jag sov men det gjorde jag inte. Jag låg klarvaken och lyssnade noga på varje ord de sa.
”Så, varför bestämde du dig för att komma på besök, lillebror?” frågade Damon. ”Svara mig ärligt.”
”Du vet varför, Damon.” svarade Stefan Damon, lika lugn som alltid.
”Ja, ja. Jag har hört allt det där Elena-tjafset, men vad är den riktiga anledningen till att du kom tillbaka?” frågade Damon, lite mer frustrerat nu. Stefan bara suckade och jag kunde se framför mig hur han himlade med ögonen. ”Nähä, så du vill inte berätta det. Men vad säger du om det här då: jag har hört att du har blivit lite tuffare på senaste tiden.”
”Vad menar du med det?” frågade Stefan.
”Ett ord: människoblod.” sa Damon. Jag kände hur allt mitt blod försvann ur mitt ansikte medans jag borrade in mina fingernaglar i mina händer. ”Är det något du vill att jag ska tala om för Elena? Eller föredrar du att göra det själv?” retades Damon. Jag blev lugnad av att höra Damons nonchalanta röst och jag kände långsamt hur mitt ansikte återfick sin normala färg.
”Sluta Damon. Jag håller inte på med sådant längre.” försvarade Stefan sig.
”Det sa du förra gången också, och vi vet alla hur det gick.” sa Damon. Det var då Stefan tappade humöret. Jag hörde en stor smäll och sedan ett ännu större brak. Jag kunde inte hindra mig själv från att springa ner till nedervåningen. I trappen mötte jag en nyvaken Jeremy.
”Vad är det som pågår där nere Elena?” frågade Jeremy och tittar allvarligt på mig.
”Inget, det är lugnt Jeremy. Gå och lägg dig igen.” svarade jag honom.
”Det är inte lugnt Elena jag vill veta vad det är som händer.” sa han och knuffar sig förbi mig. Jag greppade tag i hans arm.
”Snälla Jeremy, gå bara och lägg dig, okej?” sa jag. Han såg på mig i någon sekund innan han motvilligt vände sig om och gick upp på sitt rum.
När jag äntligen kom in i vardagsrummet möttes jag av en ganska otrevlig syn. Det första jag lade märke till var Damon som satt fast i väggen med en träpåle i armen. Sedan så var det Stefan som stod lutad över Damon med en träpåle mot hans bröst. I samma sekund som jag ser dem tittar dem upp på mig. Stefan sänker genast träpålen och Damon drar snabbt ut sin påle ur hans egen arm.
”Elena.” sa dem i kör och tittade ursäktande på mig. Deras blickare avslöjade att de hade listat ut att jag hade hört precis allt som dem hade sagt.
”Gå och lägg dig igen Elena.” sa Damon och jag fick en konstig känsla av deja vu av det jag precis hade sagt till Jeremy. Jag ruskade på huvudet som svar på Damons befallning.
”Elena, gå och lägg dig igen. Nu.” sa Damon än en gång.
”Nej.” sa jag och stirrade argt på honom. Damon suckade och drog mig upp för trappan till mitt sovrum. Han bäddade ner mig i sängen och lade sig bredvid mig.
”Sov nu.” sa han medans han smekte mitt bruna hår. Det förvånade mig över hur lätt jag kunde somna i hans famn.     

Jag klev in i ett kolsvart rum. Jag kunde inte se någonting och det ända jag hörde var ett par djupa andetag bakom mig. Jag kände en kall hand greppa tag om min hals.
”Vem är du?” flämtade jag.
”Din största mardröm.” sa en kall och hård röst som jag kände igen mycket väl. Det var Damon. Jag kände hans kalla läppar mot min hals och sedan hans sylvassa huggtänder som borrande sig in i min hals. Jag skrek, men han vägrade att sluta. Jag kände hur jag blev allt svagare och svagare, medans han blev allt starkare. När jag var helt säker på att jag skulle dö kände hur Damons grepp lättade och hur han drogs undan och försvann tillbaka in i skuggorna. Jag pustade ut tills jag hörde en annan röst.
”Hon är min!” sa en ursinnig Stefan. Jag stelnade till och gjorde mig redo för att springa därifrån. ”Inte så snabbt, Elena.” sa Stefan och jag hörde hur han närmade sig mig. ”Du behöver inte vara rädd, jag vill bara prata lite.” sa han och kom så nära att jag kunde känna hans andedräkt. Han tog tag i min nacke på det sättet som Damon nyss hade gjort. ”Som sagt, jag vill bara prata lite.” sa han och började kyssa min hals innan även han började dricka mitt blod. Jag blev alldeles yr och allt jag kunde se var svarta fläckar som dansade över ögonen. Mina ben vek sig under mig, medans jag kände hur Stefan sög det sista liv jag hade ur mig.

Jag satte mig spikrakt upp i sängen och kände på min hals, då förstod jag att det bara hade varit en dröm. Damon låg inte bredvid mig i sängen längre, han måste ha tröttnat och gått ner för att se på tv eller något liknande.
Väckarklockan visade 04.07 så jag bestämde mig för att lägga mig under täcket igen för att försöka somna om, men det var omöjligt. Jag var klarvaken.
Så istället för att somna om tände jag min lilla sänglampa och gick in till badrummet för att ta en varm dusch. Efter duschen torkade jag mitt hår noggrant och sedan satte jag på mig ett par slitna, blåa, favoritjeans och sedan en lila topp som jag hade fått av Jenna i julklapp. Sedan så plattade jag noggrant mitt hår innan jag kikade på klockan igen. 04.45, jag började inte skolan för ens om ungefär tre timmar.
Jag suckade tungt för mig själv medans jag tog fram min gamla dagbok och började skriva.

Kära Dagbok,

Förlåt att jag inte har skrivit på ett tag, men det har hänt så mycket på sista tiden. Först och främst har Stefan kommit tillbaka … jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag vill hata honom för det han gjorde, men det är fortfarande en del av mig som älskar honom. Jag antar att jag alltid kommer att älska honom.
I alla fall, just nu försöker vi att hitta Katherine, men det är svårare än vi tror. Hon är en expert på att gömma sig.
Damon och Stefan försöker tillsammans att hitta henne, men jag vet inte direkt hur det går. Damon är fortfarande inte säker på om han kan lita på Stefan, jag klandrar honom inte.
Sedan så är det problemet mellan mig och Damon, jag vet fortfarande inte vad jag känner för honom …

Elena.

Jag stängde igen dagboken med en smäll. Sedan så bäddade jag sängen och precis när jag var klar hörde jag någon vid dörren. Jag antog att det var Damon.
”Hej Elena. Sovit gott?”
Men det var det inte.

---