Nu är kapitel 3 klar, skriv gärna vad ni tycker. (:

Kapitel 3

”Katherine?” flämtade jag.
”Det är okej nu.” sa Damon och tog min hand. Jag tittade ner på sambundna händer och det slog mig att jag faktiskt inte ville släppa taget om hans hand. Jag samlade mig och försökte hitta min röst.
”Vad ville hon?” frågade jag så kontrollerat jag kunde.
”Det vet jag inte, men jag lovar dig att jag ska ta reda på det.” sa Damon och kollade djupt in i mina ögon. Och när jag kollade in i dem där mörka, vackra ögonen så ville jag inget hellre än att bara kyssa honom. Jag lutade mig framåt och fäste min blick på hans mjuka läppar. När vi rörde varandra kände jag attraktionen mellan oss som jag hade försökt att förneka för mig själv så länge. Precis innan våra läppar möttes kom ett namn upp i min hjärna: Stefan. Herregud, vad höll jag på med egentligen!? Tänkte jag kyssa Stefans bror? Jag ruskade på mig och reste mig snabbt upp från soffan.
”Jag kan inte. Förlåt.” sa jag och gick där ifrån och jag kände Damons sorgsna blick i nacken.

Jag satt inne på mitt eget rum i sängen med mobilen i handen. Skulle jag våga ringa Bonnie? Jag hade ju inte pratat med henne enda sen Stefan försvann. Jag samlade mod till mig och ringde numret.
”Hej, det är Bonnie!”
”Hej Bonnie det är jag, Elena.” sa jag och försökte att låta så glad som möjligt.
”Elena! Elena är det verkligen du?” sa Bonnie. Jag skrattade till lite och log för mig själv.
”Ja Bonnie, det är jag. Eh … jo, jag undrade i fall du hade lust och komma över ett tag?”  
”Självklart jag kommer direkt!” svarade Bonnie snabbt. Jag lade på luren och väntade på att Bonnie skulle komma.

20 minuter senare satt Bonnie i mitt sovrum tillsammans med mig.
”Hur mår du?” undrade Bonnie och klappade mig mjukt på armen.
”Jag mår bra, men lyssna nu Bonnie. Tidigare idag så … så blev jag typ överfallen. Av en vampyr, som Katherine hade skickat.” Bonnies ögon blev stora och hon förlorade talförmågan för någon sekund.
”Varför … varför hade Katherine skickat honom?” frågade Bonnie och tittade allvarligt på mig.
”Jag vet inte, men jag hoppades att du kunde hjälpa mig att ta reda på det.” Hon tittade besvärat på mig och pressade ihop munnen till ett streck.
”Har du pratat med Damon?” Jag nickade och kände rodnaden sprida sig långsamt över ansiktet.
”Elena du rodnar?” Jag skakade på huvudet och försökte att skratta bort det.
”Det är inget Bonnie. Det är bara lite varmt här inne, det är allt!” Hon tittade fundersamt på mig en stund innan hon beslöt sig för att släppa det.
”Okej Elena, har du någon som helst aning till varför Katherine skulle vilja ha dig död?” Jag tänkte en stund och skakade sedan på huvudet.
”Nej, jag vet inte. Hon har ju … Stefan nu.” Bonnie tänkte en stund och kollade sedan på mig.
”Damon då? Vill hon ha honom?” frågade hon och kollade på mig med sina mörka, varma ögon.
”Nej jag tror inte det. Senaste gången hon såg Damon försökte hon döda honom och sa att hon aldrig mer ville träffa honom igen.” jag suckade och drog frustrerat fingrarna genom mitt långa hår.
”Hon kanske bara ville ha dig …” Bonnie satte handen framför munnen och insåg nog vad hon hade varit på väg till att säga. Hon kunde inte avsluta sin mening så jag gjorde det åt henne.
”Död. Hon kanske bara ville ha mig död.”