Förlåt om det här kapitlet har dröjt lite, glömde helt enkelt att lägga upp det. Vi vill också bara säga att det kan ta ett tag innan nästa kapitel kommer upp eftersom att jag (Lisa) ska till Spanien snart och Tesla är bortrest för tillfället. 
Men här har ni kapitel 9 hoppas ni gillar det, för mig var det ett ganska deppigt kapitel att skriva faktiskt, ni förstår varför om ni läser det ;). Kommentera gärna vad ni tyckte om kapitlet.

Kapitel 9

”Nå, ska du inte svara på min fråga Elena?” sa hon och höjde ett perfekt ögonbryn.
”Katherine. Varför är du här?” frågade jag, fortfarande chockad.
”Jag skulle kunna fråga dig detsamma.” sa Katherine och log elakt.
”Va?” frågade jag.
”Du skulle ha varit död vid det här laget.” sa hon och tvinnade en hårslinga runt sitt finger.
”Katherine, vi har väntat på dig.” sa en ny röst, Damons. Katherine vände sig snabbt om mot Damon och log ett förtrollande leende.
”Damon!” sa hon förtjust. ”Jag har saknat dig.” Damon flinade mot Katherine ställde sig bredvid mig. ”Fast jag har ju haft Stefan som sällskap, precis som förr.” Damon ignorerade henne och gick rakt på sak.
”Så, när planerar du att berätta för oss varför du har försökt att döda Elena, Katherine?” frågade han lade en beskyddande arm runt mig. Katherine flinade och tog ett steg framåt. När hon inte svarade frågade Damon samma fråga på nytt "Varför har du försökt att döda Elena?"
”För att kunna göra så här.” sa hon och nästan flög emot mig. Innan jag ens hann blinka kände jag hennes vassa tänder pressa sig emot min sköra hals. Allt var stilla i någon sekund. Sedan hände allt väldigt snabbt.
Damon kastade sig mot Katherine som slog undan honom. Jag föll ner på golvet med blodet rinnande från min hals.
Damon var snabb upp på fötter igen och gjorde ännu en attack mot Katherine. Han pressade henne upp mot väggen och visade sina vassa huggtänder. Precis när Damon var på väg att bryta hennes nacka slet hon sig loss ur hans grepp och bröt av ett stolsben från min gamla trästol.
”Trodde du verkligen att jag skulle ge mig så lätt.” sa Katherine och körde in pålen djupt in i Damons bröst. Damon föll ihop på golvet med blod rinnandes ur hans bröst, mage … det rann blod överallt. Katherine gav Damon en sista blick innan hon vände sig bort mot mig. Jag stirrade förskräckt på Damon som låg på golvet hostade upp blod.
”Varför gör du så här?” skrek jag. ”Om det är mig du vill ha behöver du inte skada Damon!”
Precis innan hon skulle svara frös hon till och föll ner på golvet. Jeremy stod bakom henne med en blodig träpåle i handen. Jag kastade ett öga bort mot Damon och fick se att pålen som tidigare hade suttit i hans bröst var nu den pålen som Jeremy höll i handen.
Jag tittade ner på Katherine som inte längre låg på marken. Hon stod hukade över sängen och flinade mot mig. Sedan så hände det omöjliga.
Damon reste på sig så snabbt att Katherine inte hann göra något och vred om hennes nacke ett helt varv. Jag stirrade ner på Katherines döda kropp, det kändes alldeles overkligt och omöjligt att hon var död. Trots efter allt hon hade gjort mot mig och de jag älskade så kunde jag inte låta bli att känna mig … tom. Känslan överraskade mig, Elena skärp dig! Sa jag till mig själv. Tänk på allt hon har gjort mot dig, Stefan och Damon. Damon! Jag hade helt glömt bort att han var skadad. Långsamt vände jag mig om, rädd för vad jag skulle se. När Damon stod upp kunde jag inte hindra mig.
”Jag trodde … jag trodde att du skulle dö …” fick jag fram. Han tittade allvarligt på mig innan jag kastade mig in i hans famn. ”Jag trodde att jag skulle förlora dig” grät jag.
”Jag skulle aldrig lämna dig Elena.” sa han och det fick mig att börja gråta ännu mer. ”Hur som helst skulle jag ändå inte ha dött, hon missade hjärtat.” sa han i ett försök att muntra upp mig.    
Jeremy harklade sig och drog sina fingerar besvärat genom sitt bruna hår.
"Jag ska nog gå in på mitt rum nu … och lämna er ensamma.” sa han innan han försvann in på sitt rum. Damon släppte mig.
”Gå ner och vila eller något så städar jag upp här inne.” sa Damon och puffade mig lätt mot dörren. Jag gjorde det mer än gärna.

 
Jag låg i soffan och försökte att vila och inte tänka på det som nyss hade hänt när Damon kom ner från mitt rum. Så han var alltså klar med ”städningen”.
”Sådär, allt är klart!” sa han och slängde sig ner på soffan bredvid mig. ”Hur är det med dig?” frågade han.
”Jag är okej, lite chockade bara. Du då?” frågade jag och log blekt mot honom.
”Jag? Jag mår super, varför undrar du?
”Det var ju Katherine … du brydde dig ju om henne ganska mycket en gång i tiden …” jag visste inte riktigt hur jag skulle fråga honom utan att han skulle blir arg.
”Det var förut, nu betyder hon inte något för mig länge.” svarade han mig obesvärat. Han verkade inte tycka att det här samtalet var lika obehagligt som jag tyckte. Jag tog mod till mig och ställde den fråga som hade legat och gnagt i mig ända sedan Katherine dog.
”Hur tror du att Stefan kommer att ta det?”
”Det återstår att se, han är på väg hit nu.” jag spärrade upp mina ögon.
”Nej, snälla Damon. Jag kan inte träffa honom nu, inte efter det som har hänt! Jag kan inte berätta för honom … jag kan inte. Damon snälla …” babblade jag på.
”Okej, okej.” sa Damon lugnande. ”Du behöver inte, jag trodde att du kanske ville. Men jag berättar för honom, det är lugnt.” sa Damon precis innan dörren öppnades. Stefan kom in i vardagsrummet med en fundersam blick i ansiktet.
”Har Katherine varit här?” frågade han. Jag tittade i panik på Damon som såg lika lugn ut som innan Stefan kom in.
”Jag tänkte precis prata med dig om det.” sa Damon och reste sig upp från soffan. ”Elena skulle precis gå till Bonnie, men du och jag kan ju sätta oss ner och prata lite lillebror.” Jag pustade ut, Damon hade gett mig en räddning.
”Precis.” sa jag. ”Jag måste gå nu ... Bonnie väntar.” sa jag darrade på rösten. Vilket Stefan hörde och tog tag i min arm.
”Är du okej Elena?” frågade han oroligt.
”Jadå jag är bara lite trött.” kastade jag ur mig innan jag vred mig ur hans grepp och skyndade mig ut genom dörren.

 
Självklart var jag inte på väg hem till Bonnie, utan jag styrde bestämt mina steg mot kyrkogården, en plats där jag än gång i tiden brukade gå för att bara tänka. Men så var det inte idag. Jag satte mig på huk framför mina, vad som jag länge hade trott, föräldrars grav. En ensam tår rann ner för min kind och sedan blev dem bara fler och fler. Jag grät för att jag, mina vänner och familj äntligen var säkra.
Men jag grät även för, något som fullkomligt överraskade mig, att Katherine hade dött. Det var svårt för mig att greppa det, som om min hjärna inte ville uppfatta orden.
Jag ruskade på huvudet och torkade bort tårarna med tröjärmen. Fast självklart var jag inte ledsen för Katherines skull jag var ledsen, utan för Stefans. Han hade ingen nu …
Jag insåg så snabbt som jag hade tänkt det att det var en lögn, Stefan kanske hade förlorat den han en gång hade älskat, men han hade inte förlorat sin familj. Han hade fortfarande kvar Damon … och han hade fortfarande mig.
”Jag älskar er.” sa jag till mina föräldrar innan jag tyst ställde mig upp. Jag började gå hemåt med bestämda steg, nu visste jag vad jag skulle göra.