Då så! Då var det dags för kapitel 2 av vår fanfiction! Enjoy!
Om du vill läsa förra (kapitel 1) kapitlet kan du göra det HÄR. Vi vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer vi fick för det förra kapitlet, ni får gärna berätta vad ni tyckte om det här kapitlet!

---

Kapitel 2

En vecka hade gått och jag hade fortfarande inte gått utanför dörren. Jenna började bli riktigt orolig och Damon hade kommit och tjatat på mig flera gånger, så nu tänkte jag väl att det var dags.
Jag rös till när jag kom ut och mitt mörkbruna hår fladdrade i vinden. Jag vred om nyckeln och körde min väg mot Damon. Jag tänkte bevisa för honom att jag faktiskt kunde gå ut.

Regnet smattrade mot bilrutan och dimman låg tät framför mig. Klockan var runt åtta på kvällen så det började bli allt svårare att se. Plötslig stannade bilen. Jag suckade och gick ut för att kolla vad som hade hänt.
"Fan!" sa jag till mig själv. Däcket hade fått punka. Jag tog upp min mobil för att ringa Damon.
”Damon här.” svarade Damon.
”Hej Damon det är jag. Kan du komma och hjälpa mig jag har fått …” Mobilen flög ur mina händer och jag landade hårt bredvid den. Jag tittade mig förbryllat omkring men såg ingen där. Jag försökte att resa mig upp, men istället blev jag intryckt i bilen. Jag kände en kall hand runt min hals och paniken växte inom mig.
”Vad vill du mig?” frågade jag panikslaget. Varelsen väste och visade sina vassa huggtänder som kom allt närmare min hals.    
Jag knep ihop ögonen och förberedde mig för det värsta. Jag skrek till när de sylvassa tänderna trängde in genom min hals. Jag försökte att kämpa emot men det blev allt svårare eftersom att ju mer han drack av mitt blod blev jag allt svagare. Precis innan det svartnade för ögonen kände jag hur jag slängdes bort från asfalten och landade i en liten grästuva bredvid vägen. Jag hörde någon vråla argsint precis innan mörkret slöt sig omkring mig.

Jag vaknade upp och såg ett par kolsvarta ögon stirra på mig.
”Damon...?” flämtade jag. ”Vad hände? Jag skulle bara… bara… bilen stannade och sen … sen…” pladdrade jag.
”Ta det lugnt Elena.” Damon torkade bort tårarna som rann nerför mina kinder ”Jag tog hand om honom.”
Jag begravde mitt ansikte i mina händer och Damon tog mig in i sin bil och körde mig därifrån.
Bilresan hem till Damon var väldigt tyst.

Han hjälpte mig ur bilen och ledde mig sedan försiktigt fram till husets ytterdörr.
”Är det säkert att du är okej Elena?” frågade han.
”Jag kan faktiskt klara mig själv Damon, du kan faktiskt köra mig hem.” sa jag bestämt.
”Skulle inte tror det, jag vill ha lite sällskap över natten.”
”Damon!” jag försökte hålla mig för skratt, men tillslut brast jag ut i skratt och Damon log mjukt mot mig.
”Okej, jag stannar, men inga dumheter Damon!” sa jag och gick in i det välbekanta huset. Jag satte mig bekvämt i soffan medans Damon gjorde upp en brasa i eldkaminen.
”Vem tror du att det var?” frågade jag Damon.
”Va?”
”Ja, den som överföll mig!?”
Damon tittade besvärat in i elden och jag fick en obehaglig känsla över att han visste vem det var.
”Damon?” sa jag igen, lite högre den här gången. ”Vem är det?”
Damon satte sig bredvid mig i soffan och lade sina händer på mina axlar.
”Det var en gammal kompis till mig och … Stefan. Från Italien.” När han sa Stefan var det som om hela hjärtat i bröstkorgen vreds sig ett helt varv i mig.
”Okej, och varför är han efter mig?”
”Precis innan jag dödade honom så sa han något till mig.”
”Vad Damon? Vad sa han?” Damon tittade besvärat på mig i några sekunder innan han svarade. Svaret fick mina ådror att frysa till is och mitt hjärta att sluta slå.
”Det var Katherine som skickade honom.”

TO BE CONTINUE ...

---

Vad tyckte ni, bra eller dåligt?